Att utvecklas är en grundläggande drivkraft som gäller alla livsformer, även oss människor. Alltsedan liv uppstod på vår planet för nästan fyra miljarder år sedan har evolutionen handlat om utveckling och ökat medvetande om den omgivande miljön för att öka möjligheten att överleva. Om jag säger 20 bra saker till dig och en dålig, vilket kommer du ihåg? Den dåliga, eller hur. Vår förmåga att lägga större fokus på det som gör oss rädda, är farligt eller när vi får kritik har säkerställt vår överlevnad och utveckling. Rent krasst har det varit viktigare att undvika en tiger eller att inte äta flugsvamp, än att beundra solnedgången.

Effektivaste sättet att utvecklas

Det effektivaste sättet att utvecklas är att gå i clinch med det som är jobbigt, det vi är rädda för, som utmanar oss. Vi kan ha många positiva influenser som hjälper oss att nå nya insikter, men de viktigaste är de som utmanar oss. Det är här vi växer som mest.

Men när du finner en situation eller person utmanande vad gör du då? Stannar du kvar och går i clinch med det jobbiga? Eller sätter du av i full fart i motsatt riktning för att så snabbt som möjligt undkomma det obehagliga? De flesta av oss väljer det senare – gång på gång springer vi ifrån våra rädslor och lever livet som om det går ut på att fly från det som skrämmer och utmanar oss, när det många gånger är precis tvärtom.

Livet är ingen tävling

Men jag utmanar ju mig själv hela tiden, både mentalt och fysiskt, invänder du kanske. ”Jag åker Vasaloppet, springer Stockholm Maraton, hoppar bungyjump, tittar på skräckfilmer, jobbar hårt osv, osv”. Det är inget fel i att utmana oss själva för att se vad vår kropp och knopp klarar av, absolut inte, det är ju en del i människans natur och många gånger otroligt berikande.

Men, handen på hjärtat, är det inte så att vi många gånger utmanar oss själva för att tillfredsställa vårt ego eller för att kunna skriva en cool Facebook-uppdatering!? Livet blir då lätt en tävling som går ut på att prestera så mycket som möjligt, vilket många gånger faktiskt är en flykt från våra rädslor.

De stora vinsterna finns dock inte att hämta i att utmana oss i att prestera allt mer, vilket vi kan kalla yttre utveckling. När vi däremot lägger fokus på att bli bättre på att be om förlåtelse, bidra till att lösa konflikter eller överkomma våra rädslor för att göra fel, så utmanar vi oss själva för att öka vår inre utveckling. Två bra frågor är:

• Vad är drivkraften bakom mina handlingar? För egen del har drivkraften under större delen av mitt liv varit att prestera, då jag trodde att det var nödvändigt för att vara värd att älskas.
• Vad ligger bakom mitt sätt att reagera i olika situationer?

Det vi upplever som jobbigt är i själva verket en träningsarena för inre utveckling

Faktum är att de situationer vi upplever som jobbiga och de människor som gör oss irriterade, i själva verket kommer i vår väg för att hjälpa oss utvecklas. De hjälper oss ju faktiskt att bli medvetna om våra tillkortakommanden då de synliggör våra svaga punkter – de som utlöser ångest, oro, ilska, sorg, dåligt självförtroende osv.

Det innebär att de erbjuder oss en träningsarena för att utvecklas och de, vid första anblicken till synes negativa händelserna, är därför våra vägvisare och lärare, inte våra fiender.

Vi är en magnet som drar till oss det vi behöver för att utvecklas

En av mina stora utmaningar var tidigare att prata inför folk. Det gjorde mig alldeles livrädd och jag skydde det som pesten. Under många år drev jag eget företag inom IT-branschen och gång på gång fick jag möjlighet att utmana denna rädsla. Men eftersom jag inte antog utmaningen att överkomma min rädsla så växte problemet och ångesten inför varje tillfälle.

Det blev en självuppfyllande profetia där jag undermedvetet såg till att sabotera för mig själv genom att vänta till sista sekund med att förbereda mig och desperat ägna natten innan åt att försöka få ihop någonting vettigt. Det gjorde att jag kände mig oförberedd, stressad och trött och min sanning bekräftades – att det verkligen var jättejobbigt att prata inför folk. Samtidigt är det precis så det fungerar – likt en magnet drar vi till oss just det vi behöver för att växa och utvecklas.

Och är det någonting vi kan vara säkra på så är det just detta – om vi inte tar chansen att växa när våra vägvisare dyker upp, så kommer de tillbaka. Gång på gång dyker de upp och ger oss nya chanser, bara i olika former och skepnader. Flyktstigen vi tar till är ack så välbekant och trygg, men den leder bara till stress, frustration och depression och innan vi vet ordet av befinner vi oss på träningsarenan igen.

Sluta åk straffrundor

När en skidskytt missar ett skott får de åka straffrundor. Detsamma gäller oss. För varje gång vi inte tar chansen att utvecklas eller när vi går emot vår inre kompass får vi också åka straffrundor. Det innebär att tjattret uppe i huvudet ökar litet till och vi lagrar upp litet mer ångest, litet mer oro, litet mer ilska och litet mer uppgivenhet inombords.

Över tiden byggs den inre stressen upp allt mer och behovet av den där cigaretten, ölen, kanelbullen, chokladkakan, bekräftelsen eller att snacka skit om andra, ökar och ökar. Gör vi ingenting åt det så kommer samma situation eller person fortfarande 10 eller 20 år senare, ge upphov till samma reaktion, ungefär som när doktorn slår med en hammare på knät och en automatisk reflex utlöses som böjer benet.

Så när jobbige Olle på jobbet trycker på våra ömma punkter och vi bara vill att han ska försvinna och gå upp i atomer är det faktiskt så att vi undermedvetet har dragit in honom i vårt liv för att han ska kunna hjälpa oss att utvecklas. När vi väl förstått hur magnet-träningsarena-straffrundor fungerar, blir det lättare att sluta kämpa emot och istället acceptera de utmaningen vi ställs inför.

Och få, om ens någon av oss, ångrar ju när vi tagit tjuren vid hornen och utmanat och övervunnit våra rädslor. Snarare undrar vi varför i hela friden vi inte gjort det tidigare. Det är helt enkelt dags att vi tittar oss i spegeln och bestämmer oss för att sluta åka straffrundor.

Var ärlig mot dig själv

Så innebär det att jag aldrig får tappa humöret och bli förbannad? Ska jag, vad som än händer, bara intala mig själv att ”ta det lugnt, detta är bra för min utveckling”. Självklart inte. Om vi gör det utan att vara ärliga mot oss själva innebär det att vi har missförstått det här med positivt tänkande. Vi tror att vi är bättre än vi är och vill inte erkänna våra ”mörka sidor”. Men utan alla våra fel och brister hade vi inte varit här. Men nu är vi här och vi har inga vingar. Vi är inga änglar.

Vi har alla mörka sidor inom oss, men vi behöver vara ärliga och erkänna dem för oss själva istället för att kämpa emot dem. Om vi trycker ned våra sanna känslor och tankar blir vi som en tryckkokare. Någonstans måste den inre stressen ta vägen och ges utlopp. Risken är att vi blir som den katolske prästen som strävar efter att vara from och avhållsam, men i själva verket sjunker djupt ned i skenheligheten när han förgriper sig på småpojkar.

Innan vi hälsar utmaningarna fullt ut välkomna in i vårt liv för att hjälpa oss växa och utvecklas är det bra att låta vår ilska, oro eller vad det nu är komma upp till ytan. Var ärlig mot dig själv och erkänn den där första tanken eller känslan av att du faktiskt blir förbannad eller svartsjuk eller skadeglad. Svär och lev rövare när livet går emot dig om du behöver det. Se bara till att inte fastna där för länge, då gör vi oss nämligen till ett offer för omständigheterna.

Medveten Andning sänker stress och ger mod

Egentligen är det mesta vi vill åstadkomma här i livet ganska enkelt om vi tar bort stress och rädslor. I det medvetna andetaget kan vi hitta ett effektivt verktyg för att minska den inre stressen och samtidigt ge oss det mod som krävs för att våga utmana våra rädslor.

Ett träd med djupa rötter står enkelt emot höststormar och sommartorka. På samma sätt ger en lugn diafragma-andning oss djupa rötter som gör oss starka och avslappnade. Vi får helt enkelt det utrymme och det mod som krävs för att inse att vi har möjlighet att reagera på ett annat sätt än vad vi lärt oss.