När jag gick en kurs i NLP, Neuro Lingvistisk Programmering, 2005 gjorde vi under den sista kursdagen en övning som kallas fobikuren. Övningen går ut på att hitta tillbaka till ett gammalt traumatiskt minne och genom olika tekniker lösa upp traumat. Vid den här tiden var min absolut största rädsla att prata inför folk. Jag skydde det som pesten och tog stora omvägar för att undvika det så mycket jag bara kunde. Det var väldigt begränsande både på jobbet och socialt.

På jobbet som företagsledare, och även under två år som vice VD på ett företag med 50 anställda och 300 MSEK i omsättning, var det många tillfällen då jag förväntades prata inför en grupp, antingen leverantörer, kunder eller internt med medarbetare.

Min absoluta övertygelse var alltid att det skulle komma att bli en smärtsam upplevelse. Undermedvetet såg jag till att det blev så genom att skjuta upp och vänta till sista stund med att förbereda mig, på kvällen eller natten innan, ha slarviga anteckningar osv. Det var som en självuppfyllande profetia där upplevelsen blev precis som jag förutspått – stress- och ångestfylld.

Förberedelserna växlade mellan kamp, flykt och frys, där jag antingen kämpade järnet för att få till något bra, eller flydde genom att skjuta upp det eller helt enkelt gav upp och hoppades att det skulle lösa sig genom att improvisera och ”skjuta från höften”. Det sistnämnda kan säkert funka om man kan sitt ämne och är lugn och avslappnad, något jag inte var. I många sammanhang kände jag en stor avundsjuka närhelst någon ställde en fråga eller kom med ett påstående och tänkte förundrat för mig själv – hur vågar de?

Fobikuren

På NLP-kursen var vi 50 deltagare och när det var dags för fobikuren försökte jag i halvpanik komma på olika anledningar till varför det absolut inte fanns någon anledning att utmana min rädsla att prata inför folk. Men till slut tog jag mod till mig och tillsammans med min kurskamrat som guide hade jag en fantastisk upplevelse.

I övningen reste vi bakåt i tiden och efter många om och men kom jag fram till situationen där min rädsla hade satt sig på riktigt. Det var i åttonde klass och jag skulle recensera en bok inför klassen. Min uppfattning om skolan vid den här tiden var ganska snedvriden. Jag trodde att det gick ut på att komma dit och visa vad jag kunde, istället för att komma till skolan och lära mig nya saker. Så vanligtvis satte jag en väldigt stor press på mig själv. Jag inbillade mig också att läraren hade jättestora förväntningar på att jag skulle leverera någonting bra. Jag var också trött och oförberedd och hade slarviga anteckningar, eftersom jag startat alldeles för sent och suttit uppe halva natten.

Klassrummet badade i vitt ljus

När jag kom i kontakt med rädslan var det till en början väldigt jobbigt. Min andning blev väldigt kraftfull där både bröstkorgen hävdes och magen fylldes. Samtidigt var andningen rytmisk och diafragman jobbade för fullt. När jag tänker tillbaka på det i efterhand var det nästan som att det var tack vare andningen som jag vågade vara kvar i rädslan.

Om vi betänker vad som händer med andningen när vi blir rädda för något som inte kräver fysisk aktivitet, med andra ord att vi springer därifrån eller försvarar oss själva, så drar vi in ett häftigt andetag ”åhhh” och håller andan högt uppe i bröstet. Vi springer helt enkelt ifrån vår rädsla, som ofta har sitt säte i magtrakten, genom att flytta upp andningen i bröstet.

Hursomhaver, jag hängde i och var kvar i min rädsla samtidigt som jag andades väldigt kraftfullt. Och helt plötsligt var det som att jag hade knäckt koden. Det var som att en kran öppnades upp, eller snarare en stor snökanon. Ur mitt bröst forsade vitt ljus från en cirkel som säkert var 15 – 20 centimeter i diameter och fyllde hela klassrummet så att det badade i ljus. Jag kom ihåg att jag tänkte för mig själv ”Hoppas innerligt att min guide har tålamod och låter mig sitta här länge, länge”, för jag ville inte avbryta.

Mängder av energi gick åt för att hålla mina rädslor i schack

Efteråt gick vi på lunch. Jag kände mig hög och minst 10 kg lättare, nästan som om jag svävade fram en bit ovanför marken. När vi kom tillbaka från lunchen frågade kursledaren om det var någon som hade haft någon intressant upplevelse. Till min förvåning upptäckte jag att min hand sträcktes upp och jag hörde mig själv säga ”Jag blev av med min rädsla att prata inför folk”.

Ahh vad kul sa kursledaren, kan du inte komma fram och berätta. Precis som vanligt blev jag stel och hjärtat började bulta som en stånghammare och rädslan var på väg att ta över. Skillnaden denna gång var att det lugnade ned sig så fort jag hörde min röst säga med ett lugnt tonfall att visst kunde jag det. Jag gick upp på scenen och känslan att få ta emot all kärlek från övriga kursdeltagare när jag delade med mig av min stora rädsla och upplevelsen under övningen var fantastisk. Jag ville nästan inte gå ned från scenen 🙂

När jag gick och satte mig igen tänkte jag drömmande om hur jag skulle komma tillbaka till samma lokal och hålla en föreläsning tillsammans med någon annan, inför 100 personer, och föreläsa själv inför 50 personer. Blotta tanken gjorde mig dock nästan svimfärdig och illamående och det kändes fullständigt ouppnåeligt, men tre år senare höll jag en föreläsning tillsammans med simmaren och OS-guldmedaljören Lars Frölander. Det kom 101 deltagare. Och ytterligare två år senare höll jag min första Instruktörskurs i Medveten Andning i samma lokal. Det kom exakt 50 deltagare.

Upplevelsen säger en hel del om hur mycket energi som går åt för att hålla våra rädslor i schack. Ju fler rädslor vi går omkring och bär på, desto mindre energi blir över till att leva vårt liv. Tänk vad mycket energi vi kan frigöra när vi vågar utmanar våra rädslor och blir av med energiläckaget. För egen del så har det nästan blivit mitt yrke att prata inför folk då jag ofta är ute och föreläser. Faktum är att jag är övertygad om att det som skrämmer oss mest har potential att bli vår allra största tillgång