Barfotalöpning gjorde det enklare att näsandas

Anders Olsson Kundberättelser Kommentera

Efter tre års misslyckande har jag äntligen lärt mig att springa med näsandning. Det var i somras. Hur hände det? Jo, när jag var på väg hem i bilen kände jag plötsligt för att springa. Men jag hade inte mina löparskor med mig, så jag bestämde mig för att springa barfota. Och plötsligt från att bara orka näsandas i högst en km med en ständig känsla av att inte få luft, så kunde jag springa fyra km utan att stanna.

Jag hade nog kunnat hålla på längre, men ville vara försiktigt med knän och fötter, det är ju lite omställning att springa utan skor.

Tre anledningar till

den stora skillnaden

Jag funderade lite på varför det gjorde så stor skillnad och kom fram till tre olika faktorer.

  • Blir jordad. Dels blir man jordad när man springer barfota. Kroppen blir hela tiden laddad med negativa joner (antioxidanter) från marken och kanske påverkar det andningen positivt.
  • Springer långsammare. Dels springer jag långsammare när jag springer barfota (för det gör lite ont i fötterna, det finns både småsten och kottar där jag springer). Men det är inte hela sanningen, för jag har provat springa långsamt med löparskor också och det har inte hjälpt mycket.
  • Bättre hållning. Dels får jag en annan löpstil när jag springer barfota. Istället för att sätta i hälarna först, som man gör med vanliga löparskor, så sätter man in hela foten. Detta gör att man lutar sig framåt en aning mer. Jag provade att springa med hälen först även när jag sprang barfota och vips var det jobbigare att andas genom näsan. Det kändes som det blev en blockering i bröstryggen då. Man lyfter inte heller benen lika högt när man springer barfota, eftersom det då gör ondare att landa på foten, och då spar man förstås en del energi på det.

Det är bra mycket

behagligare att springa nu

När jag hade lärt mig springstilen barfota provade jag att springa i barfotaskor istället för löparskor (det blir ju för kallt att springa barfota när sommaren tar slut, och så slipper man stickor i fötterna) och det gick också bra. Inte riktigt lika lätt som när jag springer barfota, men inte så långt ifrån.

Jag kommer kanske aldrig upp i samma hastighet som när jag munandades, men det är bra mycket behagligare att springa nu. Och kilometertiden blir nog inte jättemycket kortare, eftersom jag inte behöver stanna lika ofta.

Än så länge har jag bara sprungit på platt mark, så jag vet inte hur det skulle gå att näsandas i backar, men jag antar att det också bara är en träningssak. Får se när jag springer i backar nästa gång, det finns inte så många här.

Monika Lindblom, 54 år, Laholm, Hälsomedveten

Dela gärna denna sida