De fyra stegen av ärlighet

Anders Olsson Anders Olsson Leave a Comment

Ärlighet har något magiskt över sig. Det är smittsamt och inspirerande, precis som självförtroende och harmoni. En person som utstrålar ärlighet är vi trygga med att anförtro oss åt. Det är en person man kan lita på. Som håller vad den lovar. Vi känner tillit till denna person. Men vad innebär ärlighet egentligen? Att inte stjäla, innebär såklart att jag är ärlig. Men ärlighet är samtidigt mycket mer än så. Att vara ärlig är att vara sann. Sann mot mig själv och sann mot andra, ärlig med vem jag är, vad jag vill, vad jag tycker om såväl som vad jag inte vill och vad jag inte tycker om.

Definition

av ärlighet

  • Ärlighet i tanke, ord, handling, känslor gentemot oss själva och vår omgivning.
  • Ärlighet gentemot mig själv och andra om mina behov, önskemål, drömmar, vad jag tycker om och är intresserad av, vad jag inte gillar och inte är intresserad av.
  • Ärlighet gentemot mig själv och andra om vad som väcks inom mig i olika situationer, med andra ord – sekunden innan jag börjar redigera eller avfärda eller ersätta dem med mer positiva tankar och känslor.

Ibland kan det upplevas svårt att vara ärlig då vi inte vill göra någon annan ledsen eller besviken. Att vara ärlig innebär dock inte att vi berättar varje liten detalj i vårt innersta för alla som kan tänkas vara intresserade av att lyssna. Det innebär inte heller att påtala alla fel och brister hos någon annan. Ärlighet som inte åtföljs av snällhet och medkänsla är istället tecken på att vi saknar integritet och respekt för oss själva och andra. Det gör att vi inte når riktigt ända fram i vår kommunikation.

De fyra stegen

av ärlighet

  1. Oärlig brottsling (ljuger mycket, snattar, stjäl, sitter i fängelse etc)
  2. Mestadels ärlig (”vita” lögner, överdriver, opålitlig, ändrar sig i sista sekund)
  3. Ärlighet baserad på rädsla (politiskt korrekt ärlig, rädd för vad andra ska tycka)
  4. Naturligt ärlig (kommer inifrån, från hjärtat, ständig kontakt med moralisk kompass)

Så hur vet vi vart vi befinner oss på ärlighetsstegen? En enkel ledstjärna är att i vårt dagliga liv i en given situation dels lägga märke till vad som väcks inom oss och dels notera hur vi agerar på det som väcks inom oss. Vilka känslor kommer upp till ytan? Rädsla, ilska, glädje? Vilka tankar poppar upp? Katastroftankar, nyfikenhet? Hur reagerar vår kropp? Ont i magen eller kanske en pirrande känsla i magen?

Min uppfattning är att ärlighet på nivå fyra är en bristvara i dagens samhälle, där merparten av oss befinner oss på nivå två och tre. Vi kanske inte ens är medvetna om att nivå fyra existerar. Genom att försöka vara så ärlig som möjligt så inspirerar du andra människor i din omgivning att också bli mer ärliga. Den enklaste sättet att klättra upp på ärlighetstrappan är att bli nyfiken på dina reaktioner och beteenden och bestämma dig för vilka du vill ha kvar eller förändra.

Har ärlighet något

med andning att göra?

I takt med att vi förbättrar vår andning så får vi allt bättre kontakt med vårt inre och vår moraliska kompass. En långsam, låg och liten andning in och ut genom näsan där utandningen är litet längre än inandningen, tar oss från sympatikus (kamp/flykt/frys) till parasympatikus (avslappning/återhämtning/matsmältning), vilket ökar aktiviteten i vagusnerven som binder ihop hjärta, hjärna och mage.

Befinner vi oss mestadels i sympatikus så kommer vår utveckling att präglas av fokus på överlevnad medan när vi befinner oss i parasympatikus så är vår utveckling fokuserad på att växa som människa. När vi med hjälp av andningen saktar ned tempot i hjärnan möjliggör det en ökad förmåga att se mönster och samband och få nya insikter om ärlighet och vår moraliska kompass.

Min resa från oärlig brottsling

till naturligt ärlig

Steg 1 – Oärlig brottsling

10-20 års ålder. När jag växte upp hade jag väldigt svårt för att skilja på rätt och fel. Jag åkte fast första gången för snatteri när jag var tio, vilket var i slutet på 1970-talet. Vi hade samlats ett gäng killar vid idrottsplatsen för fotbollsträning, men då tränaren inte dök upp föreslog jag att vi skulle cykla till affären och snatta godis. Min lillebror Chrille, klok och förståndig som han var, ville inte, men en av de andra killarna följde med. När vi kom hem så berättade min bror för morsan, Karin, vad jag gjort och det blev stort rabalder och skolan kopplades in. Jag nekade först men efter ett par dagar där jag gått omkring och våndats och burit på en stor klump i magen erkände jag till slut för min mamma, vilket var en enorm befrielse. Jag kommer ihåg att min fröken Viola, då 63 år och djupt religiös, var mycket upprörd och gav mig skarpa förmaningar och sa ”Det börjar med en knappnål och slutar med en silverskål”.

Även om denna händelse gjorde att min brottsbana fick ett tillfälligt stopp så hade min moraliska inre kompass inte ändrats nämnvärt. Sakta men säkert så började jag falla tillbaka till tidigare mönster. När jag gick på gymnasiet brukade jag till exempel snatta hårspray till en klasskompis som både hade ont om pengar och överkonsumerade hårspray. När jag var 18 år snattade jag en hårtork för att ge till syrran, Cia, i födelsedagspresent. Jag åkte fast och fick dagsböter. Händelsen satt i ett tag, men det var ändå inte tillräckligt för att min moraliska kompass skulle ändras permanent.

Jag rättfärdigade mina handlingar för mig själv med att personerna som ägde affärerna som jag snattade i, ändå var så rika så det var inte mer än rätt att de delade med sig av sina rikedomar till mig. Samtidigt är ju saker och ting dock sällan enbart svart eller vitt och i mitt fall hade jag även en annan, mer generös sida. Jag stal ju inte från fattiga till exempel. Tvärtom, när jag var med min familj i USA som 19-åring stötte jag för första gången i mitt liv på tiggare. Jag kände stort medlidande och gav dem av mina fickpengar. Jag blev dock litet villrådig när jag insåg att jag inte kunde ge till alla tiggare eftersom de aldrig tog slut.

När jag var 20 år var jag anställd på ett altiallo-företag som utförde olika tjänster åt företag som städning, flyttning, rivning, montering. Jag jobbade med att montera upp hyllor på ett lager som Ericsson byggde upp. Från början var lagret tomt, men i takt med att hyllorna kom upp så började lagret fyllas på med produkter. Till slut blev frestelsen för stor och en dag smugglade jag med mig en liten telefonväxel hem. Inte för att jag hade någon som helst nytta av den, men den såg cool och tekniskt avancerad ut. En av mina arbetskollegor berättade för chefen och naturlig nog fick jag omgående sparken.


Steg 2 – Mestadels ärlig

20-29 års ålder. I och med att jag fick sparken så var min brottsbana lyckligtvis över och under ett antal år var jag mestadels ärlig. Gränsen gick vid litet ”vita lögner” här och där eller att undanhålla information, slira litet på sanningen och att överdriva, men också otrohet och relationer med gifta kvinnor. Jag var också väldigt intresserad av positivt tänkande och tankens kraft, vilket jag i efterhand kan se att det många gånger innebar att jag var oärlig mot mig själv och vad jag innerst inne tyckte och kände. Bara man tänker positivt så löser det sig, tänkte jag. Men, njet, så funkar inte livet riktigt.


Steg 3 – Ärlig, men den kommer från rädsla

29-49 års ålder. Efterhand som åren gick efter händelsen då jag fick sparken, och även om jag tyckte att det satt sina spår och jag nu minsann var ärlig, så kände jag någonstans inom mig att det måste finnas en nivå till av ärlighet. När jag var 29 år ingick jag därför ett nyårslöfte med min bonusdotter Emily. Jag var övertygad om att jag gjorde det för hennes skull, för att hjälpa henne hitta sin moraliska kompass fullt ut så att hon inte skulle riskera att halka in på samma oärliga spår som jag. Men som med mycket annat här i livet så är det i första hand för vår egen skull vi gör något. Något som många som utbildat sig till Andningsinstruktörer hos mig bekräftar. De anmäler sig till kursen för att få kunskap om andning som de kan delge sina klienter. Men under resans gång upptäcker de att de i första hand går kursen för sin egen skull då de själva behöver förbättra sin andning.

Så jag upptäckte ganska snabbt både att jag varken var särskilt ärlig eller att nyårslöftet var för någon annan än mig själv. Jag tog nyårslöftet på allra största allvar och det var starten på en häftig resa. Jag drog det så långt som att om någon ställde en fråga om något jag sagt eller gjort, fast ingen sett det, så var jag tvungen att svara uppriktigt och ärligt. Det spelade ingen roll om sannolikheten att någon skulle fråga var mindre än en på miljonen. Oavsett så skulle jag ju vara ärlig och tvingas stå till svars för mina handlingar. Det innebar många gånger att jag tänkte flera steg framåt och avstod från att säga eller göra saker som i förlängningen skulle kunna leda i en riktning jag inte ville stå till svars för.

Nyårslöftet var jättejobbigt de första månaderna, dels på grund av insikten att jag inte alls var så ärlig som jag hade trott, och dels på grund av de inre konflikterna och förhandlingarna med mig själv om huruvida jag skulle göra eller säga olika saker eller inte.

Över tiden så började jag kommunicera på ett annat, mycket ärligare, sätt. Jag gjorde mig av med kopierade DVD-filmer och slutade ladda ned program på datorn olagligt och sakta men säkert gick det upp för min omgivning att jag hade förändrats. Mitt rykte som förföljt mig sedan jag var liten om att jag alltid fuskade när vi spelade monopol, kortspel, tävlade, gick tipsrundor etc. började så sakteliga förändras. Eller att jag inte höll vad jag lovat. När det började falla på plats började min omgivning lita på mig mer och mer.


Steg 4 – Naturlig ärlig från hjärtat

49+. Under många år var ärligheten som grundlades med nyårslöftet alltid närvarande. Men sakta, sakta började jag komma tillbaka till gamla mönster och glida litet på sanningen, till exempel strunta i att betala p-avgift, vilket jag motiverade med att det är spännande att ”living on the edge”, eller att sätta upp ett restaurangbesök eller någon annan mindre avgift på mitt företag. Givetvis var det då dags att attrahera in en ny läromästare i mitt liv, "kastrullmannen", vilket skedde hösten 2018. En gång varje år åker jag till Upplands Väsby köpcentrum för att få en underskrift av min kollega Cecilia som är styrelseledamot i Andningsfonden. Denna hösten hade jag redan besökt henne och fått underskriften så att jag kunde ta med årsredovisningen till England för underskrift av den andre styrelseledamoten Bill. Såklart glömde jag ta med dokumenten till England, så jag fick skriva ut nya när jag var på plats i England.

Således när jag kom hem från England hade jag nu Bills underskrift, men saknade Cecilias, vilket återigen förde mig till Upplands Väsby köpcentrum. Väl där, träffade jag en man på parkeringen, som sa att han var från Schweiz, på väg till Arlanda för att flyga hem. Han hade ställt ut på mässa och hade ett par kastrull- och knivset över som han undrade om jag ville köpa då han inte kunde ta dem med på planet. Även om det ringde någon liten varningsklocka någonstans djupt där inom mig, var en av mina första tankar – ”Perfekt, det här kan jag ta på företaget och ge till mina snart flygfärdiga ungdomar i julklapp.” Efter en del dividerande och prutande betalade jag 4500:-, som jag tog ut från bankomaten från mitt företagskort, för två knivset och ett kastrullset. När han fått pengarna försvann han med ett däcktjut fortare än en avlöning. Visitkortet var såklart bluff och varken telefon, e-mail eller hemsidan funkade. Så något kvitto fick jag aldrig utan fick bokföra det som privatuttag. Kvalitén på produkterna var tyvärr heller inte något som imponerade, vilket ju inte var helt oväntat.

Jag insåg att jag blivit lurad och när jag gått igenom känslorna av att vara förbannad på mig själv för att vara så dum och lättlurad och förbannad på skojaren för att han var så oärlig, kom jag till acceptans, och därefter kunde jag skratta åt händelsen, och även tycka synd om skojaren som troligtvis inte mådde så bra innerst inne av sitt yrkesval, för att slutligen landa i en nyfikenhet på om det fanns något som händelsen hade att säga mig. Och det hade den! Nästa morgon vaknade jag upp till insikten att mitt nyårslöfte 20 år tidigare var baserat på rädsla. Jag hade visserligen varit väldigt ärlig, men en anledning till ärligheten var att jag var rädd för vad andra skulle tycka och tänka om jag tvingades stå till svars för mina handlingar.

Händelsen med ”kastrullmannen” fick mig att inse att det fanns en nivå till av ärlighet och det var det han ville visa mig – att vara ärlig för att jag vill, för att det är vårt naturliga tillstånd. Så slutligen kunde jag betrakta händelsen utifrån tacksamhet och se kastrullmannen som en läromästare som hjälpte mig att utvecklas.

Det slutliga testet fick jag häromveckan, i maj 2020. I januari samma år hade jag upptäckt att min cykel blivit stulen – i det låsta cykelgaraget på jobbet! Cykeln hade jag låtit stå i garaget i flera veckor i tron att den var i säkert förvar där, men icke! Lyckligtvis fick jag tillbaka 8 295:- från försäkringsbolaget, så händelsen kostade mig bara en femma då min nya cykel kostade 8 300:-. MEN, så en dag så såg jag en gammal förlegad notis i cykelgaraget om att märka sin cykel då hyresvärden skulle göra en rensning av garaget vid årsskiftet.

Det tog ett par dagar innan polletten trillade ned och jag insåg att det fanns en möjlighet att min gamla cykel trots allt inte var stulen. Jag kontaktade vaktmästaren och mycket riktigt, han hade ställt undan min cykel när de rensade garaget. Vilken lycka 😊! Nästan omgående infann sig dock ett dilemma. Nu hade jag ju två cyklar och jag hade också fått en massa pengar från försäkringsbolaget. En tanke som snabbt dök upp var att försäkringsbolaget har så mycket pengar så det spelar ingen roll om jag kontaktar dem eller inte. Exakt samma argument som jag använde i mina tonår, och ännu yngre, för att det rättfärdiga för mig själv att det var ok att snatta från de rika affärsägarna.

Jag frågade min kloke bror Chrille om han tyckte att jag skulle kontakta försäkringsbolaget och säga att jag återfunnit den stulna cykeln jag fått ersättning för, eller bara strunta i det. Han sa att om jag väl börjat fundera på hur jag skulle göra, så var kanske ändå det allra bäst att kontakta försäkringsbolaget för att få ro i själen.

Jag höll med, men invände samtidigt att jag hade ett försäkringsärende i höstas som jag aldrig anmälde, som också hade landat på ca 8 000:-, så kanske kunde dessa två händelser ta ut varandra!? Denna händelse är visserligen ett sidospår, men så osannolikt, så jag väljer att berätta, enjoy 🙂

En söndagskväll var jag på Coop Stormarknad och handlade och när jag kom ut till parkeringen hade någon stuckit en kniv i mitt framdäck…jag försökte fixa det genom att pumpa in lagningspasta i däcket med hjälp av en kompressor, vilket ju är sättet att hantera punktering nuförtiden eftersom bilarna inte har reservdäck längre. Efter 10 minuter fruktlösa försök insåg jag att det inte var jag som gjorde något fel med lagningspastan/kompressorn, utan det helt enkelt var hålet i däcket som var för stort, jag kunde få in pekfingret, så det blev inget tryck i däcket. Vad händer då? Jo, en kille går förbi och säger att han kan hjälpa mig då han äger en verkstad 200 meter bort. Jag köper ett däck av honom för 800:-, som han sätter dit på fälgen och därefter balanserar han också däcket. Visserligen var däckstorleken inte helt korrekt, så jag kommer behöva köpa ett nytt däck senare, men jag bedömer ändå att det är det bästa alternativet då jag slipper få bilen stående på Coop och ta mig till och från Coop nästa dag, hitta en verkstad i närheten med rätt däckstorlek, vänta medan de fixar det osv.

Några dagar senare köpte jag ett nytt däck vilket kostade 1 500:-. Därefter åkte jag till Bilia för att köpa en ny burk med lagningspasta, så att jag kan laga däck igen ifall jag återigen skulle få punktering. Då burken med lagningspasta sitter kvar på kompressorn säger killen på Bilia att det finns en risk att jag måste köpa en ny kompressor också, för 2 000:-, då den kletiga pastan kanske har torkat i. Jag sätter mig ned i Bilias kundmottagning och i väntan på min tur försöker jag skruva av pastan från kompressorn så att jag kanske kan undvika att behöva köpa en ny kompressor. Men i burken är det tryck kvar och när jag skruvar av den så exploderar den rätt i ansiktet på mig.

När jag tittar upp ser jag hur den gulfärgade, kletiga pastan hamnat överallt – på väggar, golv, stolar och på mig. Det måste ha sett riktigt komiskt ut haha, förutom för Bilia-killen såklart som kommer ut och muttrar om att det där skulle jag inte ha gjort. Min jacka, tröja och byxor blir alla förstörda, såväl som två fåtöljer som jag får åka till IKEA och köpa. Totalt kostade mig hela kalaset med däck, stolar, kompressor, nya vinterjacka etc. ca 8 000:-. Men då jag hade enormt mycket att göra under hela hösten och det var många olika parter inblandade med kvitton hit och dit, så orkade jag inte fullfölja ärendet med försäkringsbolaget.

Så för att återknyta till cykelstölden, när jag gick och la mig på kvällen då jag fått tillbaka min ”stulna” cykel, så funderade jag alltså på om jag skulle strunta i att kontakta försäkringsbolaget och ”kvitta” dessa händelser mot varandra. Egentligen var det dock aldrig något seriöst övervägande, innerst inne visste jag att det enda rätta var att ringa upp försäkringsbolaget och berätta vad som hänt, vilket jag gjorde nästa dag. Min kontaktperson uppskattade att jag ringde och sa att hon ville ha 5 000:- för cykeln, annars skulle de komma och hämta den. Jag lyckades pruta ned det till 4 000:- och när jag fått fakturan betalade jag den omgående.

Den återfunna cykeln har nu blivit en perfekt födelsedagspresent till min son Eric, som har börjat plugga. Det finns en viss symbolik i det hela då jag som 18-åring åkte fast när jag skulle ge min syster stöldgods i födelsedagspresent, medan denna gången har jag gjort rätt för mig och ger min son en ärligt inhandlad cykel på hans 21-årsdag. Hade jag däremot inte betalat så hade ju även cykeln varit stöldgods.

Och för att ytterligare knyta ihop säcken. Två dagar efter att jag skrivit denna artikeln var jag hos min frissa Gun. Förutom min bror var Gun den enda personen som jag berättat hela den dråpliga historien för, och mitt dilemma med huruvida jag skulle kontakta försäkringsbolaget eller inte. Bland det första hon sa var att hon tänkt mycket på ärlighet sedan vi träffades senast. Hon sa att vårt samtal en månad tidigare hade inspirerat henne att agera mer ärligt vid en händelse på golfbanan än vad hon skulle gjort annars.

Efter besöket hos frissan åkte jag tillbaka till kontoret och strax därpå ringde en man och sa att han älskade att använda Relaxatorn, men kände samtidigt att ha inte fick ro i själen när han använde den, då han på grund av olika omständigheter inte hade betalat fakturan när han köpte den flera år tidigare. Nu ville han göra rätt för sig och betala, vilket han gjorde. Därmed kändes det som att min ärlighets-cirkel är sluten.

Alla bär vi inom oss

fröet till nivå fyra

Alla bär vi inom oss fröet att nå till nivå fyra – ärlighet från hjärtat för att det är naturligt. Det jag hoppas du tar med dig från denna berättelse är att inte vara för snabb med att döma och fördöma andra. Låt oss istället inspirera varandra till mer ärlighet. Även om vi stöter på personer som gör tokiga saker så bär de också på fröet inom sig för att kunna utveckla högre nivåer av ärlighet. För egen del så betyder det inte nödvändigtvis att jag befinner mig på nivå fyra av ärlighet hela tiden, utan jag glädjs mer åt insikten att nivån existerar och att jag strävar efter att vara där så ofta som möjligt.

Vi kan betrakta många andra aktiviteter från samma perspektiv som de fyra stegen av ärlighet, exempelvis rörelse:

  • Steg 1: Soffpotatis. Stillasittande, minimalt med rörelse, bekväm
  • Steg 2: Rör på sig litet, förhållandevis inaktiv.
  • Steg 3: Tränar och rör på sig en hel del, men gör det utifrån rädsla för att bli gammal, sjuk etc. Svårt att lyssna på kroppen utan kör över den gång på gång, vilket resulterar i skador och sjukdomar. Livet är en tävling.
  • Steg 4: Rör på sig för att det är naturligt. Mår bra både under själva aktiviteten såväl som efteråt. Lyssnar på kroppen och blir sällan sjuk eller skadad.

Även coronaviruset kan vi betrakta utifrån de fyra stegen. En av de mest anmärkningsvärda sakerna som präglat de senaste månaderna är det stora mått av hänsynstagande och solidaritet där väldigt många människor runt om i världen tänker på att inte smitta gamla, svaga och sjuka. Handlingarna är dock fortfarande i stor utsträckning på nivå tre eftersom de har sin grund i rädsla – rädsla för att dö, rädsla för att smitta andra osv. Nivå fyra innebär att vi är solidariska, samarbetsinriktade, hänsynstagande för att vi vill, för att det är vårt naturliga tillstånd, i linje med vår innersta kärna.



Dela gärna denna sida

Om författaren

Anders Olsson

Facebook Twitter

Anders Olsson är föreläsare, utbildare och grundare av Medveten Andning och har skrivit boken med samma namn. Efter att i hela sitt liv haft en hjärna som gått på högvarv har han haft turen att stöta på verktyg som hjälpt honom slappna av och hitta sitt inre lugn. Det kraftfullaste av dessa verktyg har utan tvekan varit att förbättra andningen, vilket ledde till Anders beslut att bli världens främste expert inom andning. Det är snart 10 år sedan och sedan dess har han hjälp tiotusentals människor till en bättre hälsa och ökad livskvalité. Han är gästföreläsare på Arizona State University och har deltagit i en banbrytande andningsstudie på Stanford i USA. Anders vision är "Tillsammans förändrar vi världen, ett andetag i taget". Läs mer om Anders här >>